Att prata om att man inte mår så bra.
Ibland känner jag mig som en hycklare. Så varför känner jag mig lögnaktig? Jo, jag är inte 100% ärlig, inte alltid. Ni ser mer av mitt glada jag än vad ni ser av mitt deppiga jag. För det är alldeles för sårbart att dela med sig av många gånger. Först har vi mamma och pappa som oroar ihjäl sig om de vet att deras lilla flicka inte mår bra! (De är å andra sidan vana vid att jag är lite dramatisk och djup). Sen vet man aldrig vilka som läser bloggen och sådant blir ju genast lite känsligt. Sen känner jag oftast inte för att skriva när jag mår så som man kan må när man inte mår som man mår när man mår bra. Inre frid, vad är det liksom. Jag lever ju i en orkan.
Jag har alltid haft höga toppar och djupa dalar, som en naturlig del av min personlighet. Men sanningen är att den senaste tiden präglats av sjukt många ”hinder” som liksom suger all energi ur en. Det senaste halvåret har mest bjudit på besvikelser, sorg, ångest och sömnlösa nätter. Jag har absolut inte känt mig pepp på livet och än mindre att skriva om det här. Jag har aldrig i mitt liv gråtit så mycket som jag gjort under dom senaste sex månaderna. Och jag har aldrig tvivlat på mig själv så mycket som jag gör just nu. Hade jag kunnat tala till mitt femtonåriga jag så hade jag till exempel talat om att: "Bara för att du tar examen och har en ganska fin utbildning i bagaget så finns det inga som helst garantier för att det kommer att leda till ett jobb." Har en panik inombords över att jag spenderat dyrbar tid och en stor summa pengar på något som jag inte kommer att få någon användning för. Det känns helt hopplöst ibland.
Man behöver inte ha bråttom till allt. Fick den här frågan häromdagen: "Varför har du ingen kille, Malin?". Efter att ha rannsakat mig själv lite snabbt insåg jag att jag nog inte ens är mottaglig för sånt där just nu. Behöver hitta mig själv först. Man ska inte mäta sig själv i hur många "vuxenpoäng" man samlat på sig genom åren. Vem var det som bestämde att man vid en viss tidpunkt i sitt liv MÅSTE finna den stora kärleken, köpa radhus och den där Volvon och framförallt börja pressa ut en massa kids? Bara för att det inte spritter i mina äggstockar så fort jag hör en skrikande unge betyder det inte att jag är ofullkomlig. Mitt liv är HÄR och NU, jag är inte på någon form av startsträcka som leder till "det riktiga livet" med mammagrupper och blöjbyten och gud-vet-vad.
En annan sak som jag hade låtit mitt tonåriga jag få veta är att människor i allmänhet och män i synnerhet har en förmåga att "screw you over" rent ut sagt. Jag är faktiskt inte helt säker på att lärdomarna jag fått med mig genom detta faktiskt är nåt jag är särskilt glad över att ha. Att dom ärren som vållat mest smärta inte nödvändigtvis behöver vara dom som är synliga. Jag är helt enkelt riktigt trött inombords. Det är svårt att hjälpa andra när man inte ens har förmågan att hjälpa sig själv.
Så, nu vet ni. Men ni vet ju också att plötsligt en dag går det över, för de flesta av oss. Ibland går det upp ena dagen och ner andra, eller hoppar från timma till timma. Det viktigaste är nog att inte vara för hård mot sig själv och försöka tro att allting kommer att bli bra.
Extraordinary people survive under the most terrible circumstances and they become more extraordinary because of it.
—Robertson Davies
Hamburgsund, Bohuslän - mitt happy place <3
